Hemma i Sverige

Hej allihopa!

Tack alla som har tittat in här trots att jag inte uppdaterat på nästan två månader. Ledsen för det, men nu hade jag i alla fall tänkt skriva ett inlägg om hur det var att komma hem och hur det är att vara hemma i Sverige igen. Och detta kommer antagligen även att bli det sista inlägget här på bloggen.

Som sagt så var jag i Chicago med min familj dagarna innan jag reste hem.
Flygresan var jättejobbig. Jag ville vara komma hem och ju närmare Landvetter jag kom desto uthålligare blev det.
Och när jag kom dit och sprang in i armarna på min bästa kompis var det den bästa känslan i världen. Möttes sedan av min andra bästa vän hemma och det kändes så bra!

Dagen efter att jag kommit hem gick jag till stan och åt sushi med Daniella och sedan skulle vi gå hem till henne och när jag öppnade dörren så möttes jag av "SURPRISE!" och där står de flesta från min närmaste släkt och mina närmaste kompisar och det var det bästa någonsin. Jag hade ju inte träffat några av dom ännu då och att ha alla där utan att jag visste någonting om det innan var så mysigt och roligt! Tack mamma som planerade överraskningsfesten 😊

Jag började jobba bara 4 dagar efter att jag kom hem och jag tror att det var rätt bra för jag hade något att göra på dagarna och blev inte uttråkad.

De första veckorna kändes det så bra att vara hemma igen. Det kändes att jag var tillbaka där jag hörde hemma, i Höteborg och med alla mina kompisar igen. Jag saknade inte USA över huvudtaget, utan det var rent ut sagt skönt att inte vara där längre. Och jag kan egentligen inte förklara detta för när jag var där så verkligen älskade jag att vara där och jag ville inte lämna alls och jag var orolig att det skulle vara jättejobbigt att komma hem men det var inte alls så och jag har ingen aning om varför.

Min organisation, både STS och PAX och även andra utbytesstudenter sa att man KOMMER få hemlängtan tillbaka, och att det är jobbigt att komma tillbaka. Men det har inte varit så alls för mig. Det har varit så lätt och jag gissar att det är olika för alla och för mig var det lätt.
Jag har haft tur för jag hade knappt hemlängtan till Sverige medans jag var i USA och flytten dit var jättelätt känslomässigt och flytten tillbaka var också väldigt lätt känslomässigt.

Under sommaren jobbade jag i princip heltid och umgicks mycket med kompisar och jag var i Köpenhamn med Tilda och var på Beyonce och har haft väldigt mycket roligt här hemma och jag har inte saknat USA mycket.
Ibland kan jag få snabba känslor av saknad av vissa speciella saker eller personer men det är ingenting som inte är hanterbart. 

Och nu har jag precis börjat skolan igen och jag är faktiskt rätt taggad på att gå i trean och fortsätta mitt liv här i Sverige. Jag trodde ju innan att jag skulle känna som om allt meningsfullt i livet var borta när jag kom hem från USA eftersom att det var det enda jag tänkte på och såg fram emot under flera år, men så är det inte och allt känns jättebra! 

Jag känner mig som en väldigt stark och emotionellt mogen person och trivs så bra med mig själv och mitt liv och jag har verkligen inte en enda sak i mitt liv att klaga på.

Just nu så ser planen ut att åka tillbaka till USA och hälsa på sommaren 2018 alltså om 2 år och det ser jag väldigt mycket fram emot.

Tack alla som har följt mig på bloggen här under året! Det har betytt jättemycket och jag hoppas att ni har tyckt att det har varit roligt att följa mig.
Lycka till alla utbytesstudenter som åker iväg nu i år. Hoppas att ni får det jättebra!

Massa kramar till alla

 

17.6.2016.

Hej! 
This may or may not be my last post here. 
 
Jag vet att jag har varit jättedålig på att blogga under hela våren, det är jag mycket medveten om men det är det valet jag har gjort. För oavsett att jag vet att många släktingar och vänner där hemma vill att jag ska blogga oftare så har jag kännt att det kan inte vara en prioritering. Jag har varit mycket upptagen och jag har velat utnyttja tiden jag har haft här till max och inte stressa över att jag måste slänga in blogg inlägg hela tiden. För det tar trots allt rätt så mycket tid. 
 
Hur som helst. Nu har jag 3 dagar kvar i Rochester och 12 dagar kvar i USA innan jag kommer hem till Sverige.  Och det känns så himla dåligt. Förfärligt. Jag vill verlkigen inte åka hem över huvudtaget. Folk frågar mig och jag inte är excited för att komma hem och träffa vänner och familj igen, och jo det är jag väl lite grann men inte tillräckligt för att det ska vara värt det.
För att jag vet att när jag lämnar nu Minnesota nu kommer detta utbytesåret att vara över och det kommer bara vara minnen. Även om jag kommer tillbaka och hälsar på så kommer ingenting att vara densamma och dessutom är det väldigt dyrt att flyga över så jag vet inte när jag kommer att ha möjligthet till att göra det. Och jag vill inte att detta ska vara över. 
Det är så sjukt jobbigt. För jag lämnar mitt hem, ett ställe jag trivs super bra på, och jag lämnar mina bästa kompisar. Och jag lämnar ett ställe där jag känner jättemånga, inte bara vänner utan lärare, folk från andra skolor, min värdmammas vänner, coaches, vänner föräldrar och syskon och alla i skolan. Folk jag antagligen aldrig kommer att träffa igen. 
 
Ja jag tycker att det ska bli lite roligt att komma hem. Men helst av allt skulle jag vilja komma hem i 3 veckor och sen åka tillbaka hit igen för jag känner att det är här jag hör hemma nu. 
Jag vet inte ännu hur det känns att komma hem eftersom att jag inte har gått igenom det ännu men utifrån vad jag har hört från andra utbytesstudenter är det den jobbigaste delen av hela utbytesåret och jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Jag vill inte veta, jag vill inte gå igenom det. 
 
I måndags lämnade jag två av mina bästa kompisar, Rebeca och Delaney. Rebeca som också är utbytesstuent åkta hem till Spanien och Delaney skulle på semester och är borta tills jag åkt. Det var en av de jobbigaste dagarna. Jag satt i min säng och grätt i 2 timmar i streck.  Usch, det var hemskt. 
 
Så jag bara väntar på att allt bara kommer bli mer och mer jobbigt och jag hatar det men det finns inget jag kan göra. Usch vad jag hatar det här. 
 
Hoppas ni alla får en bra dag! 
 
 

3 månader kvar

Den värsta tiden för mig här i USA hitills har definitivt varit slutet av januari, februari och början på mars. 
Jag ska inte alls säga att det har varit dåligt, för det har det verkligen inte varit. Utan jag ska säga att jag har haft dagar då allt känns hopplöst och jobbigt och jag bara velat lägga mig och sova i några veckor. Dessa dagar har jag regelbundet haft i kanske två månader, vilket jag inte alls hade första månaderna här. 
 
Känslomässigt är allt väldigt annorlunda nu från hur det var i början. 
Året börjar gå på sitt slut med mindre än 3 månader kvar, och jag börjar tänka mer och mer på att komma hem. 
Och det är så enormt jobbigt att tänka på. 
Ibland tänker jag inte alls på Sverige och jag kommer ibland helt av att jag ens har/hade ett liv i Sverige, att jag en känner folk där. För det här är ju mitt liv nu. Och jag är ledsen för att detta äventyr börjar ta slut, för jag vill verkligen inte lämna. 
 
Å andra sidan, längtar jag hem väldigt mycket. Jag börjar tröttna på en del saker som jag från början var okej med. 
Jag längtar fruktansvärt mycket efter maten, svensk sommar, och kanske mest att känna att jag hör hemma.
 
Så jag har haft en tuff tid men jag har också haft så mycket roligt! Men jag tror att dessa 3 månader kommer att bli dom bästa och jag ser verkligen fram emot min sista tid här, och jag försöker att tänka på hemresan som något som kommer att hända, och det är varken dåligt eller bra utan det bara är så. 
 
Kram 
Upp