Sad days

Den senaste veckan har varit rätt så jobbig för mig här borta i USA. Helt klart den jobbigaste veckan sen jag kom hit. 
Dels för att jag sov för dåligt förra helgen så jag har varit otroligt trött. Och dels för att lite olika saker har hänt som har gjort mig ledsen. Och när jag är ledsen kommer också hemlängtan. 
Jag är inte ledsen för att jag har hemlängtan, utan jag har hemlängtan för att jag är ledsen.
 
Så det har varit rätt så tufft. Många saker här är rätt så challenging generellt sätt men jag klarar av det, jag tycker inte att det är så jättejobbigt när någoting känns konstigt eller fel. Men när jag inte mår bra blir de saker som annars känns utmanande mycket svårare. 
Så denna veckan har jag varit trött, ledsen och homesick och känt mig väldigt ensam.
Jag har inte orkat prata med folk hela tiden och vara social eftersom att jag inte har varit på så bra humör och då pratar inte folk med mig heller för att jag har liksom inga nära vänner som verkligen bryr sig. Utan bara såna vänner som vill vara med mig när jag är rolig, vilket jag inte har varit denna veckan. Så då känns det extra jobbigt. Det blir som en ond cirkel.
 
Allting känns så jobbigt just nu. Varje dag är kamp och det är så annorlunda att gå igenom saker här, för att här är jag ensam. Jag har gått igenom jobbiga saker i mitt liv förut, men jag har alltid haft min mamma och mina bästa kompisar där med mig. Nu har jag ingen. Jag måste gå igenom allting helt själv och det känns jobbigare än vad trodde innan att det skulle göra. 
Men jag kämpar varje dag för att inte stoppa in hörlurarna och börja ignorera världen, fortsätter att prata med folk och le även om det inte alltid kommer naturlig och försöker att vara så glad som möjligt. Jag försöker att hela tiden se det positiva med saker och tänker att det blir bättre snart. 
Jag försöker också att hitta på saker och berätta för folk hur jag känner, allt för att göra det bara lite bättre. Tyvärr funkar det inte alltid. 
 
Men jag gissar att det är så här det är, allting går upp och ner. Ett utbytesår är som en berg- och dalbana. Det har sina toppar och det har sina dalar, precis som livet. Men att jag är i en dal just nu betyder att det snart vänder och går uppåt igen. Jag vet att det kommer att bli bättre snart, jag bara har en dålig vecka just nu och det händer. Det händer alla. 
 
Kram 
 
Ps. Oroa er inte för mig, I will be fine.
 
 
 
I USA | |
Upp